Omsorg & förtvivlan: Ungdomars hälsa i den svenska glesbygden

Ungdomars tillgång till god hälso- och sjukvård är avgörande för att hälsoproblem ska kunna fångas upp tidigt. Men hur säkerställer man det i glesbygd, där långa avstånd och begränsade resurser ofta gör det betydligt svårare? Och hur upplevs situationen av de ungdomar som bor där? Det har forskare vid Umeå universitet försökt ta reda på.

I glesbygd har ungdomar generellt sämre tillgång till vård än ungdomar i mer tätbebyggda områden. För en del kan det innebära en lång resväg för att komma till närmaste ungdomsmottagning eller få den hjälp man behöver.

Sju forskare från Umeå universitet ville därför undersöka hur fem glesbygdskommuner organiserar hälso- och sjukvården för ungdomar. Bland annat genomförde forskarna intervjuer, fokusgruppsdiskussioner och workshoppar med lokalinvånarna för att förstå vilka behov som fanns. Enligt Isabel Goicolea, professor i folkhälsovetenskap och projektledare för forskningsprojektet, kom de intressantaste insikterna fram under samtalen med ungdomarna, men också från personal inom olika verksamheter som kommuner, ungdomsmottagningar och fritidsgårdar.

– Den första ögonöppnaren var den stora variationen, både hur glesbygdskommunerna ser ut och de ungdomar som bor där. Även om vi ofta vill tro att både glesbygdskommuner och ungdomsgruppen är homogena insåg vi tidigt att så inte är fallet. Den andra ögonöppnaren var att ungdomarna pratade om så mycket annat än hälso- och sjukvård i våra samtal, som vikten av fritid, utbildning och möjligheter till jobb och bostad. Vårt mål utvidgades därför snart från att bara beskriva ungdomars tillgång till vård till en mer övergripande analys av kommunernas omsorg om ungdomar, och hur det skulle kunna förbättras.

I det stadiet hittade forskarna ett koncept inom medicinsk geografi som kallas Landscapes of care, som ringar in omsorgsrelationer inom ett givet geografiskt område. Genom att applicera det på sin insamlade data kunde de snart identifiera exempel på både care (omsorg) och despair (förtvivlan). Tecken på omsorg var till exempel att många ungdomar kände sig trygga där de bodde, och att de kände samhörighet och solidaritet på orter där alla kände varandra. Omvänt kunde sådant också ge upphov till förtvivlan och stress hos ungdomar som på olika sätt stack ut från mängden. Att söka hjälp för psykiska problem eller könssjukdomar kan till exempel upplevas som en svårframkomlig barriär i ett samhälle där alla känner alla, och där man kanske är helt beroende av föräldrar för transport till avlägsna kliniker.

[Vissa eldsjälar] upplever att de är tvungna att kompensera för ett system som inte riktigt gör det möjligt för glesbygden att växa och frodas
Isabel Goicolea

Trots sådana utmaningar hittade forskarna även mycket som fungerar väl. De upptäckte till exempel ett starkt engagemang för ungdomar hos såväl lokala politiker som anställda inom vården och på ungdomsmottagningarna, i de kommuner där sådana finns. I samtalen berättade ungdomarna att det finns eldsjälar inom vården som verkligen bryr sig om dem och som får dem att känna sig som jämlikar. Det kan göra stor skillnad för ungdomar som upplever att de inte får sådan uppmärksamhet från vänner eller föräldrar. Eller som Sophie, en ung vuxen i en av kommunerna sade: ”Jag fick en jättebra psykolog som tog hand om mig /…/ vi pratade, och det var typ fem tider som bokades på en gång och jag tänkte ’äntligen, äntligen någon som ser mig’.

Somliga eldsjälar ställer även upp med tjänster som inte ingår i de ordinarie arbetsuppgifterna. Det kan handla om sådant som att skjutsa ungdomarna till specialistkliniker långt bort för att de inte har råd med transporten, eller för att de inte kan eller vill be sina föräldrar om hjälp.

– Samtidigt behöver vi förstå att dessa eldsjälar verkar i en tid då det pågår en nedmontering av välfärden och de tjänster som erbjuds i glesbygd, säger Isabel Goicolea. Några av dem upplever att de är tvungna att kompensera för ett system som inte riktigt gör det möjligt för glesbygden att växa och frodas. Risken är att sådana personer blir utbrända, eller att hjälpen enbart blir en fråga om enskilda individers ansvar och insatser. Om personerna då flyttar någon annanstans brakar ett sådant system ihop.

Att lösa sådana problem handlar dock inte bara om resurser utan även om inställning, menar Isabel Goicolea. Förändringar behöver ske på en systemisk och strukturell nivå för att motverka den allmänna bilden av glesbygden som något bristfälligare och ”sämre” än staden. Samhällets bild av ungdomar skulle också behöva förändras. I dag betraktas ungdomar visserligen som viktiga för framtiden, men deras behov här och nu tas inte på lika stort allvar.

En av studierna resulterade i övergripande strategier som kommunerna skulle kunna tillämpa i framtiden för att förbättra arbetet. De växte fram ur den workshop som forskarna höll med ungdomar, yrkespersoner och beslutsfattare, där deltagarna fick möjlighet att spåna fritt kring hur livet för ungdomar i glesbygd, i den bästa av världar, skulle kunna se ut. Här framkom bland annat förslag som mobila ”pop up-kliniker” på orter där ungdomsmottagningar saknas, och återkommande möten mellan kommuner och ungdomsrepresentanter där ungdomarna får möjlighet att uttrycka sina behov.

Förslagen från forskargruppen har sammanfattats i fem övergripande förbättringsstrategier. Nu är det upp till kommunerna, samt regionala och nationella myndigheter, att omsätta dem i praktiken.

Text: Anton Dilber